Till slutet

Av ruttenhet är jag smittad långt in i märgen
Skelettet är skört
All vävnad faller av
Likt sorgens träda redo att falla
Ner i stoft
Av oklar härkomst
Det sista som sviker är synen
Synen fasar i avsaknad
Av tolkning
Jag är ej längre ett jag
Svartsynt utlämnad till enkla intryck
Som porösa glober
Mina ögon är jordar
Redo att se rymdens korpar
Flyga fritt i klagosång
Mot skymningens lugn
Var jag endast känner lättnad
Till slut är slutet till ända
I övergiven natur strövar känslor
I fred då köttet ej längre finns