Astrid Lindgren

Jag vet att jag under dessa omständigheter ofta är den som slår på stora
trumman, men när man inte har någon annan trumma att slå på så är det den man
får slå
Resan som en gång kändes som den aldrig skulle kunna ta slut har nu konstigt
nog nått sin mitt, och jag går under namnet Ågren — morbrorn du aldrig hade
(Vers 1)
De frågar mig hur nån som röker kan tänka så klart
Blir nästan chockad över hur dum jag förväntas va
Vet att de väntar på dan då jag vänder mitt blad
Men jag kommer för evigt finnas här som en känsla i stan
Det här är färden mot väggen som inte går att stanna
(?) får mig att se världen som något annat
Du gör det här för dig själv
Jag gör det här för de behöver mig
Ger jag mitt ord kommer jag dö för dig
När alla sunda idéer är slut är de dåliga kvar
Och jag betar mig genom dem har snart inga dåliga kvar
Jag är bara mig själv, som ingen vågar va
En massa rader som Dogge sa förr som ja förstår idag
Det blir så svårt att formulera det utan o skryta
Men mina gudar är inte samma gudar som dina
Så många gånger som jag har lämnats bruten i bitar
Ett fucking mirakel att jag inte slutat o skriva
(Refräng)
Som ett löv i stormen, där är min plats i vinden
Håller i mig i väntan på dan då allt försvinner
Jag tittar från ett fågelperspektiv på allt omkring mig
Och målar upp det så vackert som jag var Astrid Lindgren
Huh, som jag var Astrid Lindgren
Målar upp det så vackert som jag var Astrid Lindgren
Jag tittar från ett fågelperspektiv på allt omkring mig
Och målar upp det så vackert som jag var Astrid Lindgren