Tillbaka till Tellus

Ta mej tillbaka till Tellus och filantropin
Lugnet i stormen och ljuset i disharmonin
Å Elisabet, glömd är din blå serenad
Och den stormvind som drog genom oskuldens stad
Vagt som ett rop i en dröm, som en vind över mon
Minns jag en våg av gemenskap, en sol över bron
Men mitt rastlösa jag kunde aldrig ta mark
Med min bräckliga sång om att ensam är stark
Å, Elisabet, hej
Vad jag saknade dej!
Ta mej till Tellus igen genom tidens orkan
Kaoset som skymmer planetens gudomliga plan
Och den kärlek som gror bakom mörkaste mur
Hos en mänska som skilts från sin egen natur
Fast i en tom turbulens
Utan rötter och tåt
Fast i en dröm utan gräns
Mellan hybris och gråt
Helt ur form, helt ur fas
Utan rimlig distans
Mellan eldig extas
Och en frostig romans
Ta mej tillbaka till Tellus & strängen som brast
Medan jag sökte smaragden bland glitter och plast
Denna fåfänga jakt efter pärlor som höll
Och en stjärna som steg medan höstlöven föll
Å, Elisabet, du
Vad jag saknar dej nu!