Dimmornas Kaj

Jag satt på en klipphäll i månaden maj
Och stirrade tomt över dimmornas kaj
Där havet slog volter mot palmer och sand
I de hemlösa känslornas land
Jag kände mej sliten av skiftande skäl
Behövde gå undan och akta mej väl
För allt som får retliga män ur balans
Jag ville ge solen och freden en chans
Det hade gått troll i det liv som jag fått
Av något skäl som jag sällan förstått
Jag sökte en hamn för en vacklande tro
På att en man kan få komma till ro
Men molnen sköt blixtar och tordönet kom
Jag såg bara svart när jag vände mej om
Förbannad av arvssynd, besegrad i strid
Om platsen från ekoxens tid
Nu hade jag seglat för gott från min sjö
Som vaggat min eka mot malörtens ö
Sorgen var mållös och vreden var stum
Och allt låg för nära i tid och i rum
Det fanns ingen fred jag såg fram mot att nå
Mitt hus var belägrat och jag måste gå
Det fanns ingen plats för en vacklande tro
På att en man kan få komma till ro
Jag reste mig sakta i månaden maj
Högt över havet och dimmornas kaj
Här kunde man hoppa och krossas till döds
Där livet och kärleken fötts
Men sången som steg från en avlägsen fjärd
Nuddade slöjan mot änglarnas värld
Och molnen drev bort över vågornas dans
Där sorgen förbleknar av ljus och distans