Lilla Frida och jag

I revyer ska det finnas,
En sng att minnas,
Nt serist.
Om den saknas denna sngen,
Det I salongen,
Ltt blir nervst.
Fare att undvika det har,
Vi lagt in detta knsliga par.
Som p gamla tider brs,
Jag fare vl presentera oss.
Det are jag och lilla Frida,
Det are Frida, det are jag.
Upp p livets solskensida,
Tillsammans skrida,
Vi tv med vlbehag.
Jag are intet utan Frida,
Utan mig are Frida svag.
Men tillsammans are solida,
Lilla Frida, och jag.
Att I Stockholm konsertera,
Och deklamera,
Man jmt oss ber.
Vi tog in p Grand Hotellet,
Men p det stllet bor vi ej mer.
Samma rum hade vi bestllt,
Men det gick inte p det hotellet,
Ty portiern sa resolut,
Att det sg allt fare illa ut.
S att ni och lilla Frida,
Fare ta varsitt enkelrum,
Men d sa jag till den perfida,
Portiern att Frida och jag fann honom dum.
Men d log han den stupida,
Mumlade ngot om «Dygdens lag»,
Som om vi den tnk verskrida,
Lilla Frida och jag.
Som p gamla tider brs,
Jag fare vl presentera oss.
Det are jag och lilla Frida,
Det are Frida, det are jag.
Upp p livets solskensida,
Tillsammans skrida,
Vi tv med vlbehag.
Jag are intet utan Frida,
Utan mig are Frida svag.
Men tillsammans are solida,
Lilla Frida, och jag.