Lyckans Café

Den vackra servitrisen på Lyckans café
Bortom världens ände intill stupet
Hon häller upp mitt kaffe lite bitter och blasé
Och tittar genom fönstret ner i djupet
När ryttaren på den vita springaren är här
Då ska hon bli beslutsam och exakt
Men ännu är det långt till dess och ingen miljonär
Har någonsin synts till i denna trakt
När jukeboxen krånglar på Lyckans café
Går hon och knycker till den med höften
Då rasslar den igång igen och ett, tu, tre
Är rummet fyllt av tro och hopp och löften
Det var en dimmig kväll och sista kortet var lagt
Och luften stank av snus och billigt vin
Det var länge sedan sista ordet blev sagt
Och elden glödde röd i en kamin
Den vackra servitrisen på Lyckans café
Stod vid fönstret och såg ut i dimman
Hennes blick var glansig och så började hon le
Och klockan slog den nionde timman
Hon tog sin kappa från en krok och sedan gick hon ut
Jag hörde hur det knastrade i gruset
Jag väntade i andakt kanske en minut
Och därefter så slocknade ljuset
Jag gick fram till fönstret och lyfte en gardin
Då såg jag vad jag aldrig kunnat glömma
Månen lyste benvit som ett ljus av stearin
Och kanske var det vanskligt att bedöma
Var det månen eller var det en reflex i min pupill?
Jag var praktiskt taget nykter, jag svär
Men jag såg vad jag såg, ni får säja vad ni vill
Det är sanningen så sant som jag står här
Den vackra servitrisen på Lyckans café
Red bort på en häst så vit som linne
Bakom henne satt en man så vitt jag kunde se
Den synen är som fastbränd i mitt minne
Om jag så blir hundra eller tvåhundra år
Ska jag aldrig glömma vad jag såg
Mot den mörka himlen flög en ensam meteor
Och nedanför i dalen skrek ett tåg