Nostromo

April kom till stan
Läget var desperat
Jag är stolt att vi klarade av det
En del vänner försvann
Kärlek på långdistans
Några av dem var jag med och begravde
Men i minnet är jag hemma, mitt rum på Äppelstigen
Tar bussen upp mot Nyfors till dig
Jag hittar sista ciggen i Martins paisleyskjorta
Jag tror att världen väntar på mig
Men vi gav inga löften, har inga ord att hålla
Finns inget mer att säga nu
Jag lovar att jag minns allt som solljus på fasaden
Jag ser det klart framför mig
På spelning på ett kårhus, jag mötte mitt livs kärlek
Utan att egentligen levt
Jag föll på knä i hallen, jag tillbad telefonen
Och varje tyst minut var ett svek
Om jag hade något att säga fick jag åka hela vägen hem till dig
Eller skriva ett brev
Så svara på min fråga, jag har så jävla tråkigt
Varför blev allt som det blev?
Sommaren kom som ett grymt litet barn
Du sa: «Nu är det äntligen över»
Alla vänner vi har
Well, de få vi har kvar
Är det enda vi egentligen behöver
Ensam kom du och ensam går du
En vilsen astronaut
Den enda levande på Nostromo
Den sista i ditt slag
Ensam kom du och ensam går du
Den starkaste av de svaga
Omutbar som Conrads Nostromo
Är du en astronaut?
Jag lovar att jag minns allt nästan som det hände
Vi pratar aldrig om det igen
Men vi tänker alltid på det
Förvränger vissa saker
Förtränger allt det fula vi känt
Vi slipar ner våra kanter, våra drömmar, våra ideal
Den obegripliga kärleken
Och vägen till vårt helvete är byggd av goda föresatser
Hjältarna har blivit fienden