Sång

Fran en tid da allt var gryning
Den tid som människobarn glömt
Som en gyttja fran urtids famn
En tid ingen kan, en tid utan namn
I grottans djup ni legat da
När trollfolk i vildmarken steg
Da var ni i talen fa
Da mitt folk gick ytans väg
En svart hemlighet i forntids skygga
Dold i glömska nu stenen läro mej
Om trollkungens krig mot en giftig sugga
Ty stenen viska den ljuga ej
Ur sanningens källa jag tar min dödssup
Den fylla mina lungor, den fylla min trut
Ur sanningens källa, dunkel och djup
From a time when everything was dawning
The time the human children have forgotten
Like mud from the embrace of time in memoriam
A time no one knows, a time without a name
In the deep caves you were lying
When trollkind roamed the wilderness
You were few in numbers
When my people went to the surface
A black secret in the shadows of ancient times
Forgotten knowledge the rocks now teach me
About the Trollking’s war against a poisonous pig
The stone whispers, but it tells no lie
From the well of truth I now take my drink of death
It fills my lungs, it fills my snout
From the well of truth
Darkness and depth