Forsen

Fingrar bleka klösa laven, slita
De sprättar, river, blottar sten och klippa
Naglar svarta i spillror tärs, slipas loss
När han dyker in i mönstret, stenens svarta fors
Han gräver ner mot bergets kärna
Han slinker in i springor, halkar
Isande vatten han ur sprickor dricka
Kalk och järn från stenar slicka
Vid en strand så kall och dunkel
Årtusenden den resande vilat
Djupt i hålor utan endaste ljus
Blott ett ljud, den svarta forsens brus
Han vadar i skenet av underjords eld
Den djupa floden, den ha ingen källa
När tiden tappat sin lögnfyllda gång
Ses en vandring i visdom oändligt lång
Vid en strand så kall och dunkel
Årtusenden den resande vilat
Djupt i hålor utan endaste ljus
Blott ett ljud, den svarta forsens brus
Forsens brus!
Framför ses en skugga längs vattnet vandra
En rygg så tärd och böjd av kunskap
Då han nu den andre i djupet fått fatt
Med sig själv han då vid forsen satt