Under fullmånens sken

Vintern tar änn et liv
Ensam i den bitande kylan där snön yrar, förblindar
Trotsigt han reser sin näve mot den askgrå skyn
Odjur aldrig lang borta är då svältiderna är här
Djuren flockas, brungar död när mänskokött finns när
Men kylan är honom övermaktig
Långsamt han slumrar in
Och han dör som en ärofylld man
Som stred under fullmånens sken
Nu, hungerns käftar kryper till
Och tuggar i fruset ben
Inget mat skall gå til spillo
Under fullmånens sken