Sen Kväll, Kungsladugårdsgatan

Ränderna som bleknar men som aldrig tvättas ut
Arton år tycks bara gå på en minut
Som på film när dom snabbspolar hur molnen rör sig
Inget är som förut
Dom har sågat alla träden efter hela vägen
En efter en längs gatan upp föll dom ner som käglor
Dom har buffat alla elskåpen och vi med dom
Spåren från åren tinar bort i takt med tidens gång
Alla vi som fötts som barn till femtiotalister
På jorden som aldrig gick under, millennieskiftet
I dimman av den första fyllan och regnande gnistor
På Kungsladugårdsgatan med längtan i blicken
Och jag missar sista trean så han skjutsar mig i bilen
Klagande kvinnor bara ser mig för mitt skivcase
Jag bara blundade och nicka
Och klicka dig så fort det surrade i fickan
Men ta det inte som jag hatar dig, lova, svär
Vill bara inte att du ser mig när jag mår såhär
Ta det inte som jag hatar dig, lova, svär
Vill bara aldrig att du ser mig när jag mår såhär
I vinternatten i rondellen vid Mariaplan
Med varje minusgrad i hjärtat det är lika bra
Sa vi utan val eller ett alternativ
Men du jag önskade aldrig att det aldrig var vi
Du vet verkligheten kan förändras i ett andetag
Utan nåt hem med halva livet i ett handbagage
Men jag tog MD gick på svartfest i Gamlestan
Plötsligt var allting bra
Gud vad jag älskar dig
Och jag sa: «Jag vill gå hem» fast jag menar något annat
I en scen vi bara spelar mot varandra
Alla stegen uppför trappan där du treva efter lampan
Med armen slängd omkring min nacke som ett halsband
Och när vi låg så fick din bästa kompis vara med
Vi resonera att allt annat hade varit mobbing
Fast övertygade det måste få va vad de är
Ett annat sätt å säga det får aldrig vara nånting
Ingenting
Ett annat sätt å säga det får aldrig vara nånting
Ingenting
Det är så tyst trottoaren ligger övergiven
Bara vagnarna som gnisslar när dom kör förbi mig
Du kysste mig för tio år sen där vid spåren
Den enda bilden som har klarat sig med åren
För resten ser så blekt ut över axeln ja
Kan inte skilja alla skepnader i natten
Kan inte skilja alla håren på min kudde under åren vi gått under
Vi kommer aldrig å betala våra skulder
Men jag tror ändå vi förklarat det vi kunde
Och vi är äldre nu jag tror att vi begriper mer
I alla fall lite mer
Jag kommer aldrig kunna släppa din hand
Därför jag skriver som att vi två var det enda som fanns
Soon they were hooked; all of them. They lived to see their dreams,
and when they slept they dreamed about their dreams. They had arrived at the
Island of Dremas together; but in a short time they were oceans apart.
Drowning in their own nocturnal imagery.